Jag vet inte hur mkt jag gör för att komma på andra tankar när Halie somnat. När hon är vaken kan jag fokusera på enbart henne men så fort det blir kväll bryter jag ihop. Det här är inget jag valt för att jag VILL ha det såhär, utan för att det inte funkade på nåt annat vis heller. Det här var det bästa jag kunde gör nu, men varför mår jag då såhär? Jag avskyr att känna mig såhär hjälplös, jag hatar att faktiskt inte kunna välja att gråta mot nåns axel om jag skulle vilja, jag hatar att vara helt ensam på kvällarna & helt ärligt inte ha nån aning om panikångesten kommer börja göra sig påmind igen.. jag vet att jag mår bättre, på ett vis. Samtidigt som jag inte mår bra överhuvudtaget.. jag tar en dag i taget, i hopp om att de ska bli bättre nån dag. Så var det hoppet där, hoppet som övergett. .