fridaengstrm.blogg.se

Ni som inte tror på det "övernaturliga" ni kan sluta läsa typ nu...

 

Efter att grejer farit i golvet, Halie börjat vakna livrädd & oförklarliga saker hänt så kom det hit en "Hokuspokusman" igår när jag jobbade. Daniel skrev till mig vad han berättat och att han höll på att "rena" Halie & lägenheten.

Även att han skulle komma tillbaka hit idag och "rena" mig, eftersom jag tydligen hade med mig massa "onda".
Och nej, jag har absolut ingenting emot andar osv, men när det är såna som inte vill en gott så har dom fan ingenting här att göra, och när dom påverkar mitt barn så hon mår dåligt så kan INGEN människa uppfatta dom som snälla . Nåväl!
Kommer hem efter jobbet igår, slår mig ner i soffan & för första gången känns det som att det inte sitter miljoner andra människor runt/på/under/ja vart som fan helst man kan va vid en..

Går & lägger oss, Halie vaknar EN gång under hela natten medans jag vaknar upp, känner mig iaktagen och så fort jag somnar om så får jag den där paniken i kroppen. Ni vet när man drömmer en mardröm och gör allt för att vakna ? DEN paniken, trots att jag inte drömde något, gör allt för att vakna, kollar runt, somnar om och så fortsätter det. Kliver upp imorse, lämnar Halie på dagis och beger mig hemåt för att "renas"
Min första tanke var att jag skulle skratta ihjäl mig, jag skrattar alltid vid fel tillfällen så nu kände jag att jag kommer dö av skratt. Jag TROR på medium & såna som kontaktar andar för ens egen skull, men på det här visste jag helt ärligt inte vad jag skulle tro.

Tar en snus, följer med in på rummet & sätter mig ner på en stol.
Han frågar mig hur jag mår, jag svarar självklart "bra" (alla svarar bra om någon frågar, för folk frågar enbart för att vara trevliga)

Men jag ser på hans blick att han inte tror mig, så jag får väl helt enkelt spotta ur mig sanningen.
Talar om att allt är tungt, jag blir nere & att jag aldrig känner mig ensam (på ett obehagligt sätt)

Men varför jag svarade vet jag inte, för han visste redan hur jag mådde & berättar för mig att det är sån här jag varit större delen av mitt liv.. No kidding !
Sätter igång, talar om att det är starka andar och sen kör igång sitt race.. på spanska..
Den här karln skulle alltså få bort dom här andarna från mig, av att stå där och snacka på spanska..
MEN jag skrattade inte ?!

Till en början satt jag helt seriöst och fortfarande trodde jag inte på det här, efter 5 minuter känner jag hur det lättar mer och mer i kroppen & till slut ville jag bara gråta. Jag var tom, jag kände mig helt jävla övergiven & det gör jag fortfarande .. Jag sitter ENSAM i min soffa, och det känns.
Förstår ni hur häftigt det är att få vara ENSAM på riktigt, jag kan andas, jag kan le INUTI kroppen !
Även fast jag är "övergiven" är jag glad på insidan ?

 

 

Såå coolt, så coolt att jag vill vara med om det igen !